Dokumentation av förhistoriens bildvärld

De sista hundra åren har gått hårt åt hällarna som våra hällristningsbilder är inhuggna i.Det har skett både genom naturlig vittring och på grund av miljöförändringar orsakade av mänskliga aktiviteter. För att visa framtiden hur hällristningsbilderna en gång sett ut dokumenteras de med hjälp av frottagemetod och scanning. Det främsta målet med att dokumentera hällristningar är att göra materialet tillgängligt för studier.

Dokumentationshistoria

Hällristningarnas dokumentationshistoria började 1627 med den norske gymnasieläraren Peder Alfssøns akvarell av hällristningen skomagaren fra Backa Brastad. Akvarellen blev först publicerat med kopparsticksteknik 1748 i Suhmssamlingertil den danske historie. Alfssøn följdes bland annat av Hilfeling som tecknade av hällristningarna i ett rutsystem vilket gav ett mer realistiskt perspektiv. Prästen A. Holmberg ansåg att blotta ögat inte var tillräckligt för att utföra en bra dokumentation av hällristningarna utan man skulle även ta hjälp av fingrarna för att känna konturerna. Den danske konstläraren L. Baltzers experimenterade med ett antal dokumentationsmetoder. Bland annat så lade han ut ett nät av snören över hällen och avtecknade figurerna efter deras inbördes förhållande till varandra. I början på 1900-talet började man lägga ut silkespapper och kalkera av motiven och på 1940-talet målade man i motiven och fotografera därefter dem. Senare under 1900-talet påbörjades också arkeologiska undersökningar i samband med dokumenterandet av hällristningarna.
Frihandstecknandet av hällristningarna fortsatte ända fram till mitten av 1900-talet, då andra mer vetenskapliga tekniker tog över. Metoderna anses vara mer vetenskapliga än teckningar som är subjektiva, då de utgår från konstnärens egna tolkningar. Dock kan en metod aldrig vara fullt ut objektiv, för det är fortfarande någon som utför metoden och på så vis tillför sina egna tolkningar till resultatet.
I dag har man tillgång till bättre dokumentationsmetoder, därför kan en jämförelse mellan en äldre och yngre dokumentation visa olikheter och det kan bero på olika förhållanden. Ibland är det svårt att tyda hällristningarna och då har de som dokumenterat ristningen gjort en egen tolkning av vad de tror att de föreställer.

Dokumentationsmetoder

För att lokalisera knappt urskiljbara och/eller förvittrade motiv utnyttjar man idag släpbelysning i mörker. Motiven markeras sedan med krita. På dagen målas hällristningarna i för att sedan fotograferas.Syftet är att få synliga och kontrastrika bilder. Färgerna som används ska vara oskadliga för stenen och försvinna när det regnar.Personen som målar i hällristningen gör en tolkning därför anses detta vara en subjektiv metod.
Frottagemetoden är den primära metoden, då den anses vara den mest objektiva metoden. En avgnuggning av den underliggande ytan på ett pappersark om 100×70 cm görs med hjälp av ett stramt upprullat stycke tyg, omlindat av karbonpapper. Man gnuggar sedan pappersarket med gräs för att fixera kolet. Resultatet återger ganska exakt bergytan och dess hällristningar. Frottaget scannas sedan in och förminskas till skala 1:10, som blir ett digitalt montage med komprimerade konturer. En annan liknande metod är konturkalkeringen där man fyller i konturerna med tuschpenna på ett papper. Båda metoderna är tvådimensionella och ger inget djup i avbildningarna.
Hällristningslokalen delas upp i ett koordinatsystem i moduler efter pappersarkets storlek. Till varje fält finns ett arbetsprotokoll med två motsvarande koordinatsystem. I den första delen ingår berghällens utsträckning och de områden som ingår i dokumentationen. I den andra delen avritas, i varje fält, berghällens figurer i skissform. Koordinaterna betecknas i bokstäver och siffror.
På senare år har man påbörjat att utföra alternativa dokumentationer med hjälp av 3D-metoder såsom scanning och fotogrammetri. Det finns även en ny fotografisk dokumentationsmetod som verkar lovande – RTI (Reflectance Transformation Imaging) -för att urskilja svårt vittrade och skadade hällristningar. Riksantikvarieämbetet har gjort RTI-mätningar av runinskrifter på Gotland som en del av deras projekt Laborativa runanalyser. Man har även utfört RTI-mätningar på hällristningar, bland annat i USA, Storbritannien och Portugal. RTI-mätningar möjliggör 3D-fotograferingar av hällristningarna, vilket gör att denna metod återger avbildningarna på ett mer objektivt och detaljerat sätt. Metoden är tvådimensionell, men ger ett tredimensionellt resultat med textur, skuggor och detaljer. Kameran står still under hela processen, man flyttar runt en ljuskälla runt objektet. Man tar ca 30 n som sedan bearbetas i en mjukvara kallad PTM (PolynomialTextureMapping).
Fotogrammetri är en metod som kan presentera hällristningarna i ett 3D-format. Objektet fotograferas från olika vinklar. Fotografierna bearbetas sedan i en mjukvara, som analyserar bilderna, finner punkter och skapar sedan ett moln av olika punkter. Programmet förbinder sedan punkterna i molnet genom triangulering och 3D-simulationer. Mjukvaran rensar även bort överflödiga visuella punkter. Metoden har bland annat använts för att dokumentera de spanska grottmålningarna från 12 050 fvt.
Två andra 3D-metoder man använder vid hällristningsdokumentation är laser-scanning och ljusscanning. Laserscanning ger en precision på 0,2 mm, men är både arbets- och tidskrävande. Ljus-scanning är en avancerad fotogrammetrisk metod med en precision ner till 0,02 mm. Utrustningen består av en digitalkamera fastmonterad på en ljusprojektor, ett stativ, en kontrollbox och en pc. Metoden har utvecklats inom bilindustrin för att testa komponenter. Ett mönster med olik täthet projiceras på objektet, som sedan upptas av videokameran och punkterna beräknas i ett tredimensionellt koordinatfält och skapar ett punktmoln likt det som beskrivs ovan.3D-metoderna har tyvärr inte haft någon större gemenslagskraft ännu då de är både dyrare och mer tidskrävande än 2D-metoderna.

Registrering

En del av dokumentationsarbetet är registreringen som görs i Svenskt hällristningsarkivs (SHFA) centrala nationella forskningsdatabas. Registreringen av hällristningslokaler omfattar identifikation (landskap, socken, hällnamn, Raä-nummer, kortnamn, koordinater och GPS-angivelser), inventeringar (tidigare referenser), objektet (ristningens utsträckning, orientering och figurernas utförande),figurtyper, tillstånd (vittringsskador, växtlighet), miljö (miljöfaktorer på och omkring hällen) samt den arkeologiska kontexten (hur har det omgivande kulturlandskapet sett ut, finns det några utgrävningar utförda o s v).