Mossar - våtmarker skiljeväggen mellan världar

Enligt skapelsemyter är jorden kommen ur vattnet. Vatten fungerade under bronsåldern som en portal till gudar och förfäder.

Sedan nutidsmänniskan upptäckte Europa för 10 000-tals års sedan har olika vattenansamlingar, som mossar och våtmarker, haft en speciell betydelse för kult och offer. Med tiden har syftet med vattenoffer förändrats men platserna i mossar och sankmark, varit desamma. Mossfynd kan delas in i olika kategorier: små enskilda offergåvor, stora gemensamma offer på centralplatser, båtoffer samt människooffer.

Under bondestenåldern var bruket av vattenoffer vida utbrett. Dessutom ändrades inställningen till varför man offrade. Vattenoffer blev en handling för att få kontakt med den andliga världen och utvecklades till en rituell gemenskap. På Jylland och i vissa kustområden vid Östersjön, som var rika på bärnsten, blev offer av både rå och slipad bärnsten vanligt ända fram till bronsåldern. Under bronsåldern fortsatte man att offra i myrar i Central- och Nordeuropa , men avsikterna förändrades. Vid denna tidpunkt, offrade högt uppsatta personer för att bli gudomliga stamhövdingar eller hågkommen av kommande generationer. Man la större vikt vid riter med vattenoffer och den huvudsakliga önskan var att ”ge till gudarna för att få tillbaka ”. Exklusiva vapen, arbetsredskap, prydnadsföremål och andra värdesaker är några av dessa offergåvor. Under bronsåldern spreds vattenoffer i hela östra Baltikum. Vissa offerplatser användes under flera generationer, som till exempel i byn Šernai i Minijadalen. Den berömdav solvagnen från danska Trundholms mosse på Själland tillverkades under tidig bronsåldern, runt 1400 f.Kr.