Únêticekulturen Leubingen gravhögen

Únêticekulturens gravar (Leubingen gravhögen) Under den tidiga bronsåldern i central Europ,a ca 2300-1600 f.Kr, uppstod två olika kulturer. Únêticekulturen, som fått sitt namn efter ett gravfält utanför Prag, och en annan tidig bronsålderskultur vid Donaufloden.

Únêticekulturen spreds från norra till centrala Europa, längs med floden Elbe. De båda kulturerna skiljer sig åt i kulturellt vilket syns i keramik, metallföremål och begravningssätt. Vad som är gemensamt utmärkande för båda kulturerna är intresset för metaller. Samhällen byggdes upp nära metallfyndigheter, vid bergen och floderna. Under Únêticekulturens första 300 år var metallföremål sällsynta och i praktiken var det fortfarande stenålder i hela Europa. Det var inte förrän omkring 2000 f.Kr som kunskapen om metallhantverk spred sig genom Europa och fick betydelse för det sociala livet. En social hierarki syns tydligt i det arkeologiska materialet. De döda begravdes i flatmarksgravar, med endast ett fåtal personliga tillhörigheter. Men ett fåtal så kallade prinsgravarna utmärker sig. En liten samling gravhögar, utanför den moderna tyska staden Halle, skiljer sig från de enkla flatmarksgravarna. I dessa rikt utrustade gravhögar, med träbelagda gravkamrar, ligger äldre män begravda. Gravhögarna vid Leubingen är välbevarade och daterade med hjälp av dendrokronologi (dateringsmetod grundat på träets årsringar). Prover på ekträet i gravkamrarna visar att träden fälldes ca 1900 -1800 f.Kr. Gravhögen vid Leubingen är 34 meter i diameter och 8 meter hög. Detta kan jämföras med Kiviksgraven som är 75 meter i diametern och 3 meter hög. I Gravhögen vid Leubingen fann man en gammal man tillsammans med en yngre individ. Detta avviker från normen, då det oftast bara ligger en man begravd i varje grav. Arkeologiska undersökningar av Kiviksgraven visar att sex yngre individer fått sin sista vila här. Gravhögen i Leubingen var rik på föremål: ett förvaringskärl, brynsten, hacka, samt vapen och redskap i brons. När gravhögen i Anderlingen, daterad till 1300-talet f.Kr, grävdes ut, fann man en så kallad stele (påminner om bildstenarna i Kiviksgraven) med tre män inristade. Figuren till vänster står med uppsträckta armar och spretar med fingrarna, den mittersta figuren höjer en yxa och figuren till höger håller i ett oidentifierat objekt. Motivet tros ha en samhörighet med solkulten och visar att även den döde spelat en viktig roll i denna.