Brandgravar - yngre bronsåldersgravar

Under bronsåldern fanns det skillnader i begravningsritualerna. Under äldre bronsålder begravde man sina döda obrända i stora gravhögar, men under yngre bronsålder började man kremera de
döda och lägga de brända benen i gravurnor, som placerades under flat mark.

Man har även hittat brända ben löst liggande men ändå samlade, vilket man kan tolka som att de kremerade kvarlevorna blivit insvepta i ett tyg eller något liknande organiskt material som
inte bevarats i jorden till idag. Arkeologerna har även funnit bevis på att man kunde återanvända äldre gravar från stenåldern och äldre bronsåldern för att gräva ner gravurnorna. Brandgravfälten var inte som vi tänker oss våra kyrkogårdar idag. Man kunde begrava sina döda i närheten av de äldre gravhögarna, men också i närheten av sina gårdar. I vissa fall hittar man bara ett fåtal gravar med mindre än fem urnor och ibland hittar man upp mot 20 stycken i samma område. Under yngre bronsåldern skedde nyetableringar av gravplatser i form av brandgravfält. I Simris anlades ett sådant fält under slutet av bronsåldern, som användes in i romersk järnålder. Men brandgravfälten var inte bara en plats där man begravde sina döda. Dessa platser kan också ha används i olika ritualer. Det finns stora variationer i hur man hanterade de döda och deras kremerade ben. Arkeologer har funnit brända människoben på platser som inte är att betrakta som en gravar utan benen kan snarare ses som offergåvor. I dessa fall ligger de brända benen samlade och oftast i
närheten av stolphål som ingått i monumentala träpalissader. I anslutning till gravlika anläggningar i våtmarksområden har man i vissa fall funnit eldstäder och kokgropar. Troligtvis har dessa platser med tillagning av mat och måltider haft en rituell betydelse.