Gravhögar - forntida minnen från de döda

Gravhögarna utgör det mest karakteristiska, synliga och bevarande inslaget i bronsålderns kulturlandskap. De kan ligga placerade i stråk, i anhopningar och framför allt på höjder i landskapet.

Högarna har ofta tolkats som territoriella markeringar av en forntida, rumslig indelning av landskapet. Spridningen av bronsåldershögar visar att centrala områden förekommer främst vid kusterna med cirka 10-15 kilometers avstånd. Men bronsåldershögen är också en grav, skapad i samband med begravningsritualer som innehåller sociala, ideologiska och religiösa värderingar. Gravhögen hade en betydelse för de efterlevande i samhället. Flertalet av gravhögarna i södra Skandinavien uppfördes under äldre bronsåldern, under en tidsrymd på cirka 500 år. Det finns gravhögar i hela norra Europa; från norra Tyskland till Norge och från Jylland till Bottenhavet. I stora drag utgör alla dessa gravhögar en tillsynes enhetlig samling. Men det finns regionala skillnader både i byggnadsmaterial, konstruktion och i bruket av gravhögarna. Man tror att de skånska gravarna var monumentala maktsymboler för en elit, medan högarna längs Norrlandskusten tolkats vara allmänna familjegravar. Skillnaden på stenålderns monumentala stengravar och äldre bronsålderns gravhögar är ett uttryck för sociala förändringar. I stenålderns gånggrifter begravdes man tillsammans som en grupp, medan bronsålderns högar är enskilda gravar. I bronsåldershögarna begravdes den döde ensam i en stenkista eller en urholkad ekstam. Här utgör dock Kiviksgraven ett undantag – här låg sex stycken unga individer begravda. Bronsåldershögar i Skåne, Halland och Danmark byggdes oftast av torv, medan Kiviksgraven är ett stenröse. Rösen är ovanliga i Skåne, men desto vanligare i bland annat Bohuslän och Småland.