Kulthus - en företeelse utomhus

Religion så som vi upplever den idag är inte samma sak som religionen under bronsåldern. För bronsåldersmänniskan var det religiösa och det övernaturliga ständigt närvarande och en del av vardagen.

Man kan likna det med den vidskeplighet som var en naturlig del av livet för många långt in på förra seklet. För bara några generationer sedan trodde man på tomtar, troll samt andra övernaturliga väsen. Det gällde till exempel att vara snäll mot gårdstomten, annars kunde han ställa till med otyg på gården. Liksom då var gudarna på bronsåldern ständigt närvarande i allt man företog sig. På så sätt var religionen både personlig och vardaglig. Men under bronsåldern utövade man också kulthandlingar kollektivt. Särskilda samlingsplatser i landskapet användes för gemensam kult. Det finns bland annat speciella kulthus i anslutning till gravar med spår av dryckesceremonier och eldritualer. Här samlades man vid olika högtider för att stärka banden till sina döda anfäder. På gravfältet Ängakåsen vid Kiviksgraven finns väl synliga spår efter två stora kulthus. Men kulten skedde även under öppen himmel. Man offrade i våtmarker eller under stenblock vid krissituationer som hungersnöd eller krigshot. Vid större gemensamma tillställningar kunde omfattande djur-, människo- och bronsoffer ske. Exempel på både människooffer och hästoffer finns bland annat i Uppsala.Även hällristningshällarna var en plats för kultutövning. Stora hällristningscentra med rika bildhällar som Simris i Skåne och Tanum i Bohuslän kan ha varit platser för kult, marknad och ting dit sjöfarare från när och fjärran strömmade till. Uråldriga traditioner med bekräftade rötter tillbaka till åtminstone vikingatid tyder på att dessa sammankomster kan ha skett årligen, under senvåren. Troligen skedde mötena vid tiden för fullmåne, för att besökarna skulle veta när det var dags att dyka upp.