Odlingsrösen - spår i landskapet av fossil åkermark

Spår efter förhistorisk odling brukar benämnas fossil åkermark. Man känner igen och daterar fossil åkermark utifrån bedömningar av lämningarnas former och miljösammanhang.

Det finns olika typer av åkerformer, beroende på vilka brukningstekniker man använde. Den äldsta typen av plog kallas för årder. Årder finns avbildade på hällristningar. En effektivare form av årder infördes under yngre bronsålder, vilket ledde till stora förändringar i åkerbruket. Söder om parkeringsplatsen vid Stenshuvuds nationalpark ligger ett stort område med fossil åkermark. Åkerformerna här är svagt konkava med avgränsande terrasser och stensträngar. Åkerlapparna är vertikalt utlagda i den sluttande terrängen. Dateringen är i detta fall troligtvis äldre järnålder fram till skiftet på 1800-talet, men liknande odlingsfält går även att datera till bronsålder. Det är svårt att datera fossil åkermark, man utgår i stort sett enbart från odlingsfältens form. Måtten på åkerformerna kan variera mellan tre till 40 meters bredd och längden utgår från ett tiotal meter eller mer. Är åkerytan är konkav är den troligtvis ärjad, det vill säga jordbearbetad med årder. För att kunna använda sig av årder måste marken först vara röjd. Odlingsstenen bändes upp ur åkrarna med hjälp av hackor, och lades i långsmala rösen utmed åkerkanterna. Troligtvis användes dessa som avgränsare, och för att hindra att odlingsmarken sköljdes bort vid kraftiga regn. Man brukar datera dessa röjningsrösen till bronsålder eller äldre järnålder. Det finns sådana röjningsrösen på Stenshuvud, vilket stärker tolkningen att man brukat jorden där sedan bronsåldern. Arkeologerna har funnit bevis på att man under yngre bronsåldern i Skåne använde sig av ett mer permanent odlingssystem med gödslade åkrar. Under äldre bronsåldern odlade man i huvudsak naket korn och dinkelvete, men under yngre bronsålder ersattes de av skalkornet. Man började också odla fler grödor som råg, vete, enkornsvete, havre, hirs, lin, dådra, losta samt emmer.