Träden och den heliga lunden

Allt i naturen var besjälat och förandligat för bronsålderns människor, liksom för naturkulturfolk runt om i hela världen.

Gudarna rådde över naturen, den värld människorna levde i och var beroende av. I den grekiska gudavärlden, som vi fortfarande känner genom myter och Homeros stora epos Iliaden och Odyssén, bestämde naturgudarna över människornas öden. Den manlige guden Zeus rådde över åskan. Gudinnan Demeter rådde över växtligheten, jordens fruktbarhet och årstidernas skiftningar. Artemis var skogens, jaktens och de vilda djurens gudinna. Hennes nymfer bodde i träden och bergen. Trädens nymfer dryaderna föddes med träden och träden med dem. Dryaden var trädets själ. När trädet vissnade och dog, fälldes av storm eller människohänder dog också dryaden. Människans första helgedom var en glänta i skogen, en fridlyst lund omgiven av träd. I den heliga lunden offrade hon till sina gudar och tillbad dem. Här fördes ett samtal mellan människa och gud. Många ortnamn bär fortfarande spår efter de heliga lundarna. Vi känner bland annat till Lund, som under forntiden var en offerlund, Onslunda som Odens lund, Grevlunda som lunden vid gravarna, Rörum, som betyder en röjd eller öppen plats, framför allt i skogen, och Viarp, som betyder offerplats eller offertorp.
Ett mycket värdefullt träd i folktron är hassel, som till det yttre kan verka så obetydlig. Man trodde att herdestavar, kvistar och bark av hassel skyddade mot ormar, åska och onda krafter. Förmodligen går detta tillbaka till forntiden då hasselnötter var en viktig del av födan. Hasselns nötter är näringsrika och lätta att samla in och lagra över vintern. Dessutom liknar hasselnötter små fågelägg, ur vilka nytt liv föds, och det kan ha stärkt föreställningen om hasselns främjande av fruktsamhet. Hasseln uppfattades som ett heligt träd, ett träd med gudakraft.