Vatten- heliga källor och våtmarker

Mossar, källor och andra våtmarker är i traditionen och myten kopplade till kvinnliga väsen. Ordet ”fitta” betyder just våtmark. I den kristna traditionen är heliga källor ofta förknippade med jungfrur.

Vi känner ”Sisselas källa” i Borrby, ”Jungfrukällorna” i S:t Olof och Tunbyholm (i närheten av Onslunda), ”S:ta Helenas källa” i Ystad och ”Tora Lillas källa” i Stora Herrestad. I sägnerna från kristen tid berättas det ofta om unga jungfrur som blivit antastade och dödade i anknytning till dessa källor. Här kan vi ana en tradition som sträcker sig långt tillbaka till forntiden och offer till gudinnor i källor och mossar. I den grekiska mytologin berättas om najader, unga kvinnliga väsen som gav källorna liv. Dessa väsen var utrustade med läkekraft och förmågan att se in i framtiden. Den som offrade till dem i källan fick sin hälsa tillbaka av najaderna, och för ett ögonblick också förmågan att se det som dolde sig i den egna framtiden. Att heliggöra betyder just att göra hel, att läka till kropp, själ och ande. Den nordiska mytologin berättar också om heliga källor. Världsträdet Yggdrasil har sina rötter i underjordens tre källor. Vid Urdarbrunnen höll nornorna till, ödesgudinnorna Urd, Verdandi och Skuld. De bestämde människornas öden och rådde över liv och död. Urd spann varje människas livstråd, Verdandi tvinnade den och Skuld bestämde dess längd och klippte av den. Dessa gudinnor var det viktigt att genom offer och ceremonier hålla sig väl med och blidka. Offren kunde bestå av människor, djur av olika slag och föremål som hade symbolisk betydelse. Vi kan tänka oss att ingången till Moder Jords tillhåll gick genom mossar och våtmarker, som öppningar i jorden. Moder Jord var den viktiga modergudinnan, hon som födde allt levande och som människan var beroende av. I bronsåldersmänniskans värld var allting besjälat – träden, jorden, källorna och våtmarkerna.